Relationsbloggen

Författare Arkiv

En tendens jag tycker mig se är att vi med tiden blir allt mer blasé i våra liv, tar livet mer för givet, tappar vår känsla av tacksamhet och närvaro. Vi jobbar på, tjänar pengar, gör en massa aktiviteter, har relationer och kanske barn. Men det är något som handlar om att bli berörd av det där stora magiska livet som ofta haltar för oss. Jag hör allt fler röster från folk som säger att de har svårt att bli kära, har svårt att tända till på olika saker och liksom bara glider med på halvfart. Vi lyser liksom lite mindre. Kanske funderar man mer på när nästa tåg går hem än på att engagera sig mer i den fest eller aktivitet man är på.
Det är ju synd på så rara ärtor – när livet kan innehålla så mycket gott borde vi rimligen kunna njuta mer av det. Eller kanske har vi det så bra så att vi blir avtrubbade istället?
Det finns nog inga enkla knep när det gäller att hålla sin lust och livsgnista levande under hela livet. Men några tankar har föresvävat mig som kanske kan vara steg på vägen:
- Att bli mer nyfiken, och modig, att utsätta sig för nya möten och situationer. Att börja i en kör eller ta en danskurs. Att ta nya kontakter med människor man är nyfiken på, med risken att bli avvisad. Att ta risker att utmana din parrelation och göra något nytt ihop
- Att engagera sig i något som skapar mening, t ex att jobba med utsatta grupper, hälso- eller miljöfrågor
- Att stänga ner det som dränerar i livet, t ex tv-tittandet
- Att stanna upp med sig själv oftare, meditera och begrunda var man varit, är och är på väg
- Att umgås mer opretentiöst med bra människor, söka sig till goda miljöer där man vågar vara mer av sig själv, prata om det som berör mer än om annat
- Att vara mer med djur och vistas ute i naturen under alla årstider
- Att resa och möta andra kulturer och livsvillkor på allvar.

Känner du igen dig? Och har du några tips hur vi kan bli mer berörda av livet?

I lördags höll jag och Heléne ytterligare en kurs för singlar där det handlar om att utveckla sin relationskompetens och öka sin självkännedom inom detta område. Kursen var en aktivitet som lanserades genom nätdejtingsajten Shake My World som har specialiserat sig på att erbjuda aktiviteter IRL (in real life) för singlar.
Jag slås återigen av hur många otroligt trevliga, härliga och öppna människor det finns runtomkring mig – och samtidigt hur svårt det kan vara för oss att hitta en bra livskamrat att färdas tillsammans med, hur bra vi än är. Det är också slående hur mycket som kan hända på en enda dag tillsammans på kursen. Att gå från att vara helt okända för varandra till att dela våra erfarenheter och vår sårbarhet, helt naturligt och i full tillit till varandra. Jag känner så mycket tacksamhet för att få arbeta med detta.
Lördagen bjöd på mycket närhet och insikter, inte minst för oss lärare. Att dela erfarenheter med andra är kanske ett av de bästa sätten att också lära sig mer om sig själv. Vi är ju ofta väldigt lika varandra när de viktiga frågorna ställs på sin spets.  
Extra roligt blir det när man dagen efter kan läsa följande under ”Eftersnack” på Shake My Worlds hemsida: ”Tack för en kul och annorlunda aktivitet och tack till alla som var med och delade med sig av sina erfarenheter och tankar! Kursen gav mig inspiration, nya insikter och hjälp att se var och hur jag kan handla annorlunda” samt ”Tack Tord och Helene för en jättebra, mycket givande kurs! Rekommenderas till alla Shakare”. Sånt värmer rejält i hjärtat!

Jag längtar till nästa gång - den 25 september är det dags igen för nästa singelgrupp.

I DN häromveckan skriver en ledare om det moderna samhällets effekter på vårt kärleksliv och vår lust. Det är en ganska dyster bild som presenteras – se länken nedan. Den bygger i sin tur på en artikel i New York Times den 10 juli med titeln ”Inget sex tack – vi tillhör medelklassen”. Boven i dramat är vår högpresterande och effektiva kultur som  försvårar för livsnjutande konster som ofta kräver en viss långsamhet och tålamod.
Jag både håller med och inte. Visst har vi en stressad kultur och livspussel i vardagen – särskilt om vi låter utifrån ställda krav styra istället för våra egna visioner och värderingar. Jag är själv ofta en del av detta, men mer förr än nu. Återigen konstaterar jag att om vi styrs utifrån blir vi fångar av andras krav och förväntningar. Först när vi kan frigöra oss och låta våra egna prioriteringar avgöra kan vi skapa det vi själva vill ha i våra liv.
Vi kanske inte når himlen på en gång – men vi kan lyfta oss rejält om vi bara vill – och vågar bryta mönster. Vad krävs för att vi ska börja fundera i nya banor? Måste vi ha en förebild eller kan vi börja själva? En bra start är att prata med sin partner och sina närmaste vänner – vad är viktigt i livet? Senaste årsmodellen på bilen – eller att ha tid att njuta med sin älskade? Eller något helt annat…

Länk till DN-artikel:  http://www.dn.se/ledare/kolumner/jamstalldhet-inte-en-erotikdodare-1.1148947.

Jag noterade i DN häromdagen att Facebook spökar när det gäller våra relationer. Jag trodde först att det handlade om en ny tidstjuv som stjäl tid från våra kärleksrelationer. Men när jag läste vidare såg jag att det handlade om att söka upp gamla och nya kontakter eller förälskelser för att inleda nya relationer. Kontakter som också är lätta att spåra för den som anar oråd – man behöver inte vara Sherlock Holmes för att hitta bevis för otrohet i dessa fall. Det är skilsmässoadvokaterna i USA som noterar denna trend.

Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/facebook-ger-amerikaner-karleksproblem-1.1138684.

Vi kan anta att trenden är liknande i Sverige även om vi inte anlitar advokater med riktigt samma frenesi.

Min reflektion på detta är vår oförmåga att vårda och utveckla den kärleksrelation vi lever i. Eller för relationer som inte är bra – hur man avslutar dem på ett moget och respektfullt sätt. Det är av någon anledning lättare att i trygghet av en befintlig relation sondera terrängen ett tag för att se vart det leder – blixtrar det till så kapar man bara förtöjningen med det gamla. Vi är uppenbarligen kapabla att göra så mot varandra – är det då också OK att andra gör så mot oss? En annan reflektion är att vi inte klarar av att vara ensamma och därför skapar relationer parallellt som en övergångslösning från den gamla till den nya.

Hur ska vi göra för att bli vuxna och ansvarsfulla människor som vårdar varandra – oavsett om vi väljer att separera eller inte?

Jag har nu under ganska många år regelbundet varit på olika kurser inom personlig utveckling, på seminarier om hälsa och på andra aktiviteter inom områdena lust, njutning, hälsa och relationer. Vad som kännetecknar dem alla är kvinnoöverskottet. Nästan undantagslöst har det varit betydligt fler kvinnor på dessa föreläsningar och kurser. På parkurser som jag både varit på, och själv hållit, får man ofta höra följande: - Det var tjejen som släpade hit mig… Om kvinnan förslår en parkurs är en annan vanlig kommentar från mannen: – Vi har väl inga problem, eller? (Efter kurserna visar det sig dock ofta att männen är mer positiva i jämförelse med kvinnorna, utifrån sina förväntningar innan kursen inleddes.)

Min slutsats är att kvinnor vill och bryr sig i högre grad om att skapa bra och hälsosamma relationer; de vill leva rika liv med tydlig plats för njutning, glädje och närhet. De vill vara friska och utveckla både sig själva och sina relationer.

Det finns säkert flera faktorer som gör att vi män tvekar att kasta oss in i detta. Jag misstänker dock att rädsla är en av dem. Men det intressanta är vad detta innebär för möjligheter. Om jag som man vill träffa en kvinna som vill ha mycket lust och njutning, som vill växa som människa, må bra och leva långt och hälsosamt liv – vilka grymma jaktmarker det finns!!! Och vilka bra kvinnor det verkligen finns därute som söker bra män. Vi behöver inte behärska eller vara bäst på alla delar, tvärtom – det är intresset och viljan det handlar om.

Så män – ut o botanisera på singelkurser, föreläsningar, hälsoanläggningar osv. Att koppla in sig på nya intresseområden har bara vinster – inte minst för den egna hälsan o välmåendet. Smaka på den i sommar – och ge er själva ett löfte att till hösten testa de nya jaktmarkerna.

Jag har alltid varit intresserad av vad som styr människans beteenden  och vad som får oss att göra – eller inte göra – något. Som ung lade jag ner mycket kraft på att vara till lags, mot t ex föräldrar och lärare. Senare också till partners och arbetsgivare. Att passa in, prestera bra och vara pålitlig – för andra – var modellen.
Det här med att vara utifrånstyrd har haft klara begränsningar i mitt liv. Min röst tystnade många gånger och jag tappade kontakten med mina behov Med åren har det dock blivit lättare att våga lyssna på mig själv och ta mindre hänsyn till andra. Men varför måste det ta så lång tid? Några lärdomar jag till slut har dragit är t ex: att söka mig till goda miljöer där jag uppmuntras att vara den jag är, umgås med vänner som är stödjande och vill mig väl och att försöka visa mig själv och min kropp respekt. Enkla sanningar i teorin, ibland svårare i praktiken!
Jag läser med fasa om hur unga kvinnor väljer att operera sina könsorgan för att passa in i en s k idealbild av hur ett kvinnligt könsorgan ska se ut. Igen med tiden har jag lärt mig att vi alla ser olika ut och fungerar olika – och det är precis som det ska. Det är ju det som är hela magin och innebär att man kan upptäcka en människa helt på nytt. Tänk om vi bara kunde acceptera och älska våra kroppar som dom är – och lägga ner energi på njutning, kärlek och glädje istället. Vi skulle spara en ocean av oro och pengar.
Vad väljer du; det som får dig att må bra – eller andra?

Hur många gånger har jag inte haft synpunkter på andras relationer och livssituation? Känns som om jag har svart bälte i detta egentligen föga givande område. När jag närmar mig frågan inser jag att det mest handlar om – mig själv. Ja, hur tar jag själv tag i de frågor jag har i relationen till min partner Heléne? Och hur tar jag ansvar för det jag tycker är viktigt när jag får frågan? Det jag tycker är viktigast för att utveckla vår kärleksrelation kan jag summera ner till två huvudområden: dels att avsätta tid, dels att ibland göra något som utmanar relationen. Inte så att jag behöver chocka eller skrämma Heléne – men som innebär att jag vågar utmana våra invanda mönster, komma med förslag, överraskningar eller annat som på något sätt sträcker sig lite längre än vi varit förut. Som att tassa ut på lite nya marker.  Det är när jag blir berörd som livet dallrar till och känns levande, men det går inte att vänta på att det ska bli så av sig självt. Jag behöver själv ta risker, ta plats, utmana mönster – först då kan något hända. Annars blir livet förutsägbart och det blir för lätt att ta varandra för givet.

Med tid handlar det mest om att inte skjuta på det som jag ju säger att jag prioriterar – nämligen relationen. Det är så lätt att först städa, se på TV, fixa det ena eller det andra. Men att verkligen avsätta tid med varandra är en utmaning i vardagen. Vi har börjat med heliga torsdagkvällar där vi ansvarar för innehållet varannan gång. Utan krav – det kan växla från enklare till mer välplanerade upplägg. Vi försöker tona ner förväntningarna och prata om dem så de inte blir till en kravmaskin med allt mer upptrissade aktiviteter; annars kan det lätt komma att rinna ut i sanden. En aktivitet kan exempelvis vara att erbjuda kroppsmassage eller att läsa en erotisk novell högt för partnern.

Tid och kvalitet i relationen är viktigt, men också lite knepigt att få till – särskilt när man varit ihop några år. Hur är det för dig?

När vi vill satsa på vår kärleksrelation tänker vi nog oftast på att göra något kul, överraska, bjuda på restaurang eller något liknande. Något som förgyller vardagen!

Inget fel i det, men forskarna på området är dock av en annan uppfattning. Studier visar att vi först behöver se till att dialogen och ”klimatet” i relationen fungerar på ett tillfredsställande sätt – annars kan inga roliga överraskningar i världen till slut rädda relationen. Nej, vi behöver först säkerställa att vi kan hantera konflikter och kunna prata om laddade frågor på ett tryggt sätt. Forskarna har hittat fyra tydliga varningssignaler som  ökar risken för att hamna i en negativ spiral gentemot varandra. Dessa varningssignaler är i förlängningen de viktigaste förklaringarna till varför par separerar eller skiljer sig. Forskarna är så säkra på sin sak att de t o m menar att det går att förutspå risken för separation bara genom att lyssna på hur par samtalar med varandra (Källa: Gottman et al, University of Denver).

De fyra varningssignalerna är:

Upptrappning – kommunikationsmönster där vi svarar alltmer negativt mot varandra alltmedan röstnivån stiger… (klassisk pajkastning)
Nedvärdering – att försöka förminska sin partners tankar, känslor eller personlighet genom mer eller mindre dolda angrepp och ironiska uttalanden
Negativa tolkningar – att vi tror partnerns motiv är mer negativa än vad de i verkligheten är och därför inte hör vad som verkligen sägs
Tillbakadragande – att vi är ovilliga att gå in i eller fortsätta viktiga samtal (vi drar oss undan på olika sätt istället).

De goda nyheterna är att vi kan påverka detta själva genom att bli bättre på att kommunicera och modigare på att våga ta upp det som kan ligga emellan. Det vill säga det går att lära sig att kommunicera på ett bättre sätt med varandra, genom träning och med hjälp av olika samtalstekniker. När jag och min partner snubblar över en varningssignal är det vår bästa chans att ta hand om den innan den växer sig för stor. Jag tror alla par i större eller mindre grad hamnar i detta ibland – även vi – men guldet ligger i att lära sig känna igen signalerna. För då kan vi göra något åt det.

De ännu godare nyheterna är att vi kan planera och göra allt det vi tycker är kul och som vi vill i nästa steg. Är vi trygga med att vi har koll på det som kan störa – så kan vi njuta ännu mer av det goda vi skapar. Det har forskarna också konstaterat.

Tack forskarna!

Med en ny 12-veckors kattunge i hemmet visade det sig snabbt att jag har en hel del att lära mig om hur livet kan levas – om jag är öppen för det. Två saker är tydligt i fokus för den lille: att leka och att njuta! Två lägen som ständigt växlar. I leken är det full närvaro och glädje, även över den minsta lilla papperstuss. Så här behövs inga dyra leksaker! Man kan riktigt se hur alla sinnen är totalt fokuserade på lek i glädje. Och nyfikenheten är ständigt där; allt som sker är spännande och måste undersökas med öppet sinne! I det andra läget gäller att krypa nära, slappna av, spinna och njuta. I kontakt med husse eller matte slappnar allting av – det finns verkligen inget att oroa sig för. Och oj vad jag njuter av att bli kelad med!

I katten vilar dessutom en fullblodsentreprenör. Trots åtskilliga nej och motgångar tar han alltid glatt nya tag och försöker igen – det kan ju gå till slut! Ja, det bara ska gå om jag är tillräckligt envis.

Hur är vi själva då i våra liv, vad har vi i fokus? Jag har ställt mig frågan hur ofta vi egentligen tar oss tid till lek eller njutning, och hur ofta jag verkligen kämpar för det jag vill och tror på. Vår kattunge (arbetsnamnet är Ferdinand då han gillar att dofta på blommor) är en fantastisk inspirationskälla. Min läxa är tydlig, att vara mera närvarande och bättre ta vara på de små tillfällena av både lek och njutning. Men också att vara uthållig när det är något som är särskilt viktigt för mig. Jag tränar på att härma min nye lille livsmentor!

För en tid sedan var jag på en spännande föreläsning med Malena Ivarsson. Hon pratade om vad som håller ihop våra parrelationer, nu jämfört med förr.

Förr var kyrkan, skolan och staten kraftfulla sammanhållande faktorer kring äktenskapet. Man gifte sig inom samma klass, lovade varandra evig trohet inför Gud och säkrade därmed upp (i bästa fall) en ekonomisk stabilitet livet ut. Det var en självklarhet att man skulle hålla ihop, vad som än hände. Kvinnan hade inte mycket att säga till om i denna fråga och inte heller de ekonomiska resurserna att kunna lämna relationen.
Annat är det idag! Nu är det kärleken som ska få oss att hålla ihop – att vi får våra psykologiska behov uppfyllda av partnern. Trivs vi inte så är det ”bara” att gå. Denna frihet har fått konsekvenser. Hälften av alla ingångna äktenskap slutar idag med skilsmässa och i ca 70 % av fallen är det kvinnan som tar initiativet.

Malena förknippade detta faktum med att vi är mitt i en övergångstid, där vi står med ett ben i båda modellerna. Vi längtar efter närhet och en jämlik själsfrände, samtidigt som det finns rester av det gamla arvet kvar i oss. Fortfarande står t ex manliga kvaliteter som ekonomiskt oberoende högt i kurs i kontaktannonserna. Och innebär romantik inte ibland att kvinnan trivs med att bli uppvaktad och få känna sig omhändertagen?
Kanske är det så att vi förväntar oss en sak på ytan men undermedvetet lurar något mer därunder? Malena menade att detta är en av orsakerna till att mycket förvirring och smärta råder i dagens kärleksrelationer. Efter förälskelsens underbara tid är över behöver vi medvetet satsa på att utveckla både oss själva och vår gemensamma relation. Och det går inte av sig själv. Vad gör du?